Ett trevligt snitt trots skavanker
Mechatronic, som efter drygt tio års tystnad gjorde comeback med “Dreams” förra året, är redan nu tillbaka med uppföljaren “Dystopia” med tolv spår som spinner vidare på den redan inslagna vägen.
Den Uppsalabaserade duon med Wilhelm Äretun och Emma Hortlund fortsätter leverera medryckande, melodi- och refrängstark – men samtidigt rå och på sina håll till och med snudd på industriell synthpop av det mörkare snittet. Produktionen har fått sig en ordentlig ansikslyftning sedan det begav sig senast och “Dystopia” är ett småtrevligt album.
Dur möter moll i den välsorterade ljudbilden som aldrig gör avkall på helheten samtidigt som den tillåter de enskilda ljudopåläggen och melodislingorna komma fram ordentligt. Det något tuffare anslaget, med det något högre tempot och nu i något högre grad inkluderade EBM- och futurepopinfluenserna i ljudbilden känns också som en naturlig utveckling.
Wilhelm gör en godkänd insats vid mikrofonen och även om hans röst, som är vare sig speciellt originell eller extraordinärt tonsäker, blir lite entonig och enformig över ett helt album så fungerar den hyfsat. Jag hade kanske önskat fler försök till nyskapande och att man hade vågat sig på lite mer än så här men sägas bör ändå att bredden på “Dystopia” är långt bättre än på bandets förra albumet “Dreams”.
“Dystopia” spinner från det mörka, hårdare och mer melankoliska spåren som den inledande “Falling”, andraspåret “Endless Search For Something”, (titelspåret) “Dystopia” och “Sinister” till de mer sammetslena och lugna inslagen som “Beyond the Silence”.
Albumet tar Mechatronic vidare men frågan är om det tar dem speciellt mycket framåt?
När de släppte “Dreams” förra året så hyllade jag dem för att de i stor utsträckning inte inkluderade så många moderna element av futurepop men nu är det precis det de gör. Men det funkar och oavsett vilket så är “Dystopia” ett trevligt snitt av modern synthpop som trots sina skavanker här och där borde tilltala många lyssnare.